Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Evangelist Peter Ljunggren: ”Denna feghet är farlig”

 

Intervju med Peter Ljunggren

Andréas (Andy) Glandberger:     Peter Ljunggren har nyligen skrivit en artikel i sitt nyhetsbrev MissionsVisionen där han på ett förhållandevis tydligt sätt tar för sig skeendet inom kristenheten i Skandinavien. Då detta är frågor jag drivit under flera år både på Aletheia Blogg & Tankesmedja och min egen blogg Glandberger.net, blev jag glad för att se att det finns kristna ledare som vågar tala i klartext. Efter att ha skrivit om temat i lång tid sitter jag igen med ett intryck av att det finns många inom kristenheten som inte ställer sig bakom den nya ekumeniken och tillnärmningen till det katolska och ortodoxa, men att det egentligen är få som verkligen vågar tala emot ledare och sammanhang som är starka pådrivare för dessa förändringar.

Jag har ställt Peter Ljunggren några frågor med bakgrund i hans kritiska artikel och tar med en hel del av ursprungstexten som du kan läsa delar av helt nederst. För att förstå frågorna rekommenderar jag att du först tar del i det Peter skrev i MissionsVisionen. Där skrev han bland annat följande, och som får inleda denna intervju:

«Någon eller några har alltså bestämt att svenska troende ska influeras av katolsk och ortodox kristendom. Här finns en strategi som inte kommer från journalister med lite artikelidéer, utan detta är en mycket medveten satsning.»

 

Kan du konkretisera vem eller vilka du menar ligger bakom denna strategi?

Jag har fått information via Dagen, Världen Idag, och andra mindre undervisnings- skrifter. Chefredaktörer och Ansvariga utgivare spelar naturligtvis en stor roll. De personer som märks mycket är Ulf Ekman, Sten Gunnar Hedin, Peter Halldorf och den katolske ärkebiskopen. Jag har inget personligt emot någon av dessa, men här handlar det om försoningens ämbete och det nya livet i Kristus som ska vinna kampen om människors hjärtan, eller om vi ska in i en religös kontrollapparat.

 

Vad tror du är målet med arbetet för kristen enhet där kyrkopolitik verkar viktigare än Guds Ord i vissa avseenden?

Jag tror att man ville föra in svensk kristendom i någon form av formell koppling med Vatikanen. Motivationen är en annan sak.

 

Du säger vidare i MissionsVisionen att «Svenska troende är försiktiga och tycks angelägna om att vara kyrkopolitiskt korrekta. Lite pastor Janson över det hela, så stöter man sig inte med någon.»

 

Är de kristna ledarna i Skandinavien för fega och diffusa i sin kritik av det som sker i kristenheten?

Nyckelordet tycks vara «avvaktande». Många vill veta vart vinden blåser. Denna feghet är farlig. Samtidigt har Skandinavien en stark väckelsehistoria, så när pendeln går för långt åt ett håll, kommer en reaktion till slut. Jag ser på responsen från det sista numret av MissionsVisionen att det finns väldigt många, inte minst pastorer, som är hungriga efter något nytt och Jesus-centrerat. Det krävs en inre övertygelse om Kristus-livet i oss for att våga säga nej och gå evangeliets väg.

 

Anser du att de kristna tidningarna är ett okritiskt redskap för utvecklingen där det ortodoxa och katolska får allt mer plats?

Ja. Vi skandinavier är ju uppfostrade i ett demokratiskt tankande, men ofta är det ganska tunt i praktiken. Då och då tillåts något inlägg som ifrågasätter den katolsk/ortodoxa indoktrineringen. Detta är endast en droppe i havet jämfört med en ständig ström av okritiska artiklar. Kristna journalister tycks ha minimal kunskap om väckelsehistoria, så det är svårt för dem att se igenom vad som händer. Det är som att be en ”Hem & Hus” journalist att skriva om en hockeymatch.

 

Vad tror du är målet med satsningen där ortodox och katolsk lära och liturgi får inpass inom frikyrkan, och där man parallellt med detta talar om nödvändigheten med kristen enhet?

Religionens målsätting har alltid varit kontroll. Evangelium gör oss fria ifrån våra ofullkomligheter och framföder ett nytt liv i oss, och i detta livet finns sann rättfärdighet och helgelse.

Enheten blir ytterligare en sak man ska tvinga in troende i. Ingen får säga eller tycka något emot den officiella linjen, da stör man ju enheten. Många fakta talar också för en enhet under paven. Detta är ju fruktansvärt. Det finns väl få institutioner så korrumperade som påvedömet.

 

Tror du att människor blir förda bakom ljuset av kristna ledare som talar  varmt om nödvändigheten med kristen enhet, och att dessa människor omedvetet accepterar sådant som inte baseras på Guds Ord?

Människor förs bakom ljuset, och man använder «enhet» för att skaffa makt.

 

Vad är ditt råd till människor som är med i församlingar där man i allt större grad går mot det katolska och ortodoxa?

Det går inte att lämna ett sammanhang för att man är emot. Vad som behövs är en Jesus uppenbarelse som går djupt, och den kommer genom förkunnelse, undervisning och egna studier. Framför allt får vi hjälp ifrån den Helige Ande att verkligen se vem Jesus är. Ur detta kan sedan komma nya församlingar. Jag ser detta I Kanada. Nya bönegrupper kommer upp överallt. Många möts och lyssnar på dvd-undervisning en gang i veckan, man ber och vittnar, och nya forsamlingar börjar formas.

/Andréas Glandberger a.k.a. Andy – Frilansreporter

 

_____________________________________________________________

Utdrag från sista numret av MissionsVisionen 

 

Den andliga situationen som nu finns i Sverige, är från min synvinkel förundrande. Vi har väl alla hört illustrationen om grodan, som kokades sakta och inte märkte hur vattnet blev allt varmare förrän det var för sent. Det är för mig en slående illustration på vad som händer i svensk kristenhet. Mitt stora bekymmer är bristen på evangelium i kyrkan och utanför.

Några ord till om grodan. Hon märker inte att temperaturen stiger grad för grad och just att det sker så sakta gör att hon stannar kvar i grytan. Hon håller sig avvaktande, vill inte ta ställning och ifrågasätta. Svenska troende är försiktiga och tycks angelägna om att vara kyrkopolitiskt korrekta. Lite pastor Janson över det hela, så stöter man sig inte med någon.

Någon eller några har alltså bestämt att svenska troende ska influeras av katolsk och ortodox kristendom. Här finns en strategi som inte kommer från journalister med lite artikelidéer, utan detta är en mycket medveten satsning.

 

Inga sakrala byggnader

Låt oss se lite närmare på de ganska oskyldiga rubriker jag nämnde tidigare. Vi svenskar tycker att vi är väldigt bra på att vara kritiska och att ifrågasätta. Jag undrar, var finns de journalister som kan ställa kritiska frågor? En kyrka ”avsakraliseras”? Varifrån kommer tanken att kyrkobyggnader är sakrala? Finns det något i Nya Testamentet som pekar på att en byggnad är helig? Själva tanken går ju rakt emot Nya Testamentets lära. Historieforskare är överens om att det var först emot slutet av 200-talet som det över huvud taget fanns någon byggnad som skulle kunna kallas kristen. Tanken att vissa områden är ”heliga”, kommer ifrån hedendomen, inte ifrån Jesus eller apostlarna. Nej, vi tillber Gud i ande och sanning och våra kroppar är den Helige Andes tempel. Var finns de kristna journalister som kan ställa lite enkla frågor till den lutherske biskopen, som ledde avsakraliserings-mötet? Var finns den redaktör som vågar säga att detta inte har något egentligt nyhetsvärde utifrån en evangelisk synvinkel?

Man hör om den “monastiska nådegåvan”, något helt främmande för Nya Testamentet. Jag hör berättelser från Sverige, om ungdomar som kanske för tjugo eller trettio år sedan skulle ha åkt ut i evangeliets tjänst, men nu istället söker sig till kloster. Är detta Apostlagärningarnas kristendom? Var det detta Jesus förespråkade? Jesus sa att vi skulle gå ut till hela världen och predika evangelium. De som vill gå tillbaka till medeltidens mysticism har ingenting att göra med de första två århundradens kristendom och det evangelium som vände upp och ned på den då kända världen.

Vari ligger nu denna attraktion till katolicism och ortodoxi? Varför går frälsta ungdomar med radband medan andra ivrar efter ikoner? Är det kanske ett andligt fattigdomsbevis, ett tecken på att Jesusrelationen inte längre känns levande? När det inre livet slocknar, behöver vi det yttre, det liturgiska som skapar känslor för själen.

 

Apostolisk succession?

En del talar om hur bra och nödvändig apostolisk succession är. Jag förstår inte varför Jesustroende skulle vara attraherade av handpåläggning ifrån påvar. Det finns kanske en handfull goda påvar bland över två hundra vars tid i Rom har präglats av korruption och kyrkopolitik. Det är bara att köpa vilken historiebok som helst och läsa om påvedömets historia. Vi respekterar dem som söker att finna nåd genom egna prestationer, påvlig handpåläggning, eller besök på heliga platser, men själva gör vi inte det – vi har Jesus.

 

”Onödigt” missionsarbete

Om katolicism och ortodoxi är svaret, vad ska vi säga om allt missionsarbete som bedrivits i länder där majoriteten av befolkningen är romersk katolsk eller ortodox? Detta arbete måste ju ha varit förgäves. Jag tänker på svenska pingströrelsens arbete i Brasilien och andra Sydamerikanska länder; det var väl onödigt. Dessa var ju redan kristna och tillhörde kanske en bättre grad av kristendom, katolicismen. Allt missionsarbete de senaste decennierna i Östeuropa var väl också onödigt? Hade det inte varit bättre att låta de ortodoxa sköta detta? Är det någon som kommer ihåg hur vi såg på saken för bara tio år sedan?

Det vi ser idag liknar inte alls det som hände under den karismatiska väckelsen, då personer som bl. a. Lewi Petrus öppnade dörren på vid gavel för katoliker som blivit frälsta och döpta i den Helige Ande. Nu handlar det inte om att katoliker ska bli frälsta, utan att vi som är frälsta ska bli alltmer katolska eller ortodoxa. Då handlade det om Jesus, tillbaka till evangelium, tillbaka till dopet i den Helige Ande. Det är vad vi fortfarande behöver.

=>
20

Ämne: Mediekritik, Nya Ekumeniken

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?