Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Rapport från Arkens inledningsmöte med Jens Garnfeldt igår

jens-garnfeldt-konfbanner-2013-760px

[TRADITION & TEOLOGI, OPINION & DEBATT] Tog några timmar av min dyrbara tid och gav mig iväg till församlingen Arkens inledningsmöte med Jens Garnfeldt i går kväll. YouTube och Google i all ära, men det kan vara hederligt att delta IRL, som det numera kallas, om man verkligen vill bedöma ett skeende. Bjöd in ett par närstående med otaliga andliga flygtimmar i sina liv, för att få en bredare analys av mötet. Dessa närstående konstaterade på en gång att det var länge sedan Arken var så välbesökt en veckodag (nej de är inte medlemmar där men besöker Arken någon gång ibland då de bor i närheten)

Några av internets nya andliga proffsanalytiker har ju deklarerat hinduistiska kundaliniandar över många karismatiska handpåläggare, inklusive det nya stjärnskottet från Danmark, om jag minns rätt. Jag var således lite extra vaksam inför kvällens möte. Det gäller ju att vara försiktig i tider av andlig influensa på många håll.

Mötet började med den lite mjukare lovsång Arken sedan tidigare är känd för. När lovsången och det sedvanliga lååånga kollekt-talet var över inleder Gunnar Bergling mötet och släpper fram Jens. Gunnar nämner först något om hur ingen gillar att bli väckt i det naturliga och lite om behovet av väckelse i Sverige.

Sedan kör Jens igång, men inleder med att be mötesdeltagarna spänna fast säkerhetsbältena, hålla i peruken eller trycka fast löständerna. Sedan håller han en enkel predikan, ofta återkommande till Apostlagärningarna och Paulus. Det är nu tredje (kanske fjärde) predikan jag lyssnar till och ska vi döma en predikant främst utifrån predikan finns inga stora övertramp eller nya uppenbarelser.

Man får känslan av att Jens genom predikan vill bemöta en del av kritiken med hänvisning till Apostlagärningarna och dess församlings traditioner. Några tänkvärda funderingar kom även fram i hans egna analyser av skandinavisk kristendom såsom att vi är duktiga på att vänta på Gud och hur han själv skulle kunnat bli ordförande för invänta-Gud-klubben och ifrågasätter den ”eviga” väntan på att Gud ska agera i församlingar och samhälle.

Sedan går han vidare till att fokusera på hur Jesus redan förlöst kraften över sin Församling och gett oss himmelrikets nycklar och uppmuntrar genom pedagogiska och humoristiska inslag oss att använda dem. Upptäckten om himmelrikets nycklar vill jag minnas fanns med redan i den laestadianska väckelserörelsen, så ej heller i detta avseende kommer Jens med något nytt evangelium.

Jag som nu gjort lite ”stickprovskontroller” av Jens förkunnelse upplever ett par saker i denna predikan.

Jens var lite mer sansad i anspråken på väckelse än i tidigare möten, i det att han menade att detta är början till början.  Lyfte även fram att vi inte ska förakta den ringa begynnelsens dag. Bäst vore förstås om gästtalare inte själv bedömde det egna engagemanget som ”väckelse” utan lämnade frågan öppen för andra att bedöma.

På frågan kring varför inte tiotusentals människor kommit till tro (som han själv ställde) än svarade han att väckelsen först och främst är till för dem som redan tror och att frukten av en väckelse bör vara/bli människors omvändelse.

Trots att Garnfeldts bakgrund inom Trosrörelsen framkommer tydligt i hans material på bokbordet, användandet av det klassiska ”ministries” i benämningen av sitt arbete, ”slips-nisse-looken” på bilderna e.t.c. uppskattar jag att han ofta i sina predikningar fokuserar på att ingen har någon monopol på väckelse, Guds kraft eller nådegåvor och uppmuntrar alla ut i tjänst. Förkunnelsen är på så vis mer pentekostal än typisk framgångsteologi.

För en saklig bedömning av skeendet får man nog dela upp det hela i tre delar.

1.) Innehållet i predikningarna

2.) Personen Jens Garnfeldt

3.) Yttringarna [traditionerna] i mötena

Skulle jag med mina egna begränsade kunskaper våga betygsätta P1 finner jag inga övermåttan höga uppenbarelser, nya exklusiva läror utan ett inkluderande evangelium med stor uppmuntran på att aktivera Guds folk.

P2 verkar vara det område som kan vara en av rörelsens svaga länkar. Frågetecken kring Jens personliga pastorstjänst florerar envist på nätet. Eftersom jag har fullt upp med mina egna tillkortakommanden har jag inte orkat engagera mig i hans. Men det skulle givetvis finnas substans i kritiken kring hur han leder den egna församlingen. I bästa fall kan det röra sig om att han försöker vara herde, men är kallad till att vara evangelist, vilket i min erfarenhet är en ganska vanlig företeelse inom kristenheten (män och kvinnor som agerar i en tjänst Gud inte kallat dem till).

P3 kommer för många vara den stora stötestenen och med rätta även största faran med rörelse som önskar vara en andlig väckarklocka. En obalans mellan P1 och P3 kommer göra ”Älmhultsväckelsen” till ännu en karismatisk fluga som kommer och går då Rom.10:17 lägger grunden för en sund rörelse;

Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.

Svenskarnas starka längtan efter väckelse och Andens yttringar är både en grogrund för det Gud faktiskt vill göra och en inbjudan till upplevelsekristendom och tillbedjan [sökande] av kraften i sig, istället för Den som ger oss kraft och styrka.

Avslutningsvis får jag lov att konstatera att som härdad vän av pingsten, med erfarenheter från pentekostala sammanhang i Sverige, USA och Mexiko anser jag att vi kanske inte behöver få panik över de karismatiska övertoner som förekommer i Jens möten, utan kan låta hans egen bekännelse bedöma huruvida Gud har ett finger med i detta.  Alltså (fritt citerat);

”Väckelsen först och främst är till för dem som redan tror och att frukten av en väckelse bör vara/bli människors omvändelse.”

Häri uppstår ett val för var och en att antingen såga Garnfeldt vid fotknölarna, eller ge rörelsen några månader att mogna. Medveten om att vi själva kommer att dömas med det mått vi dömer, väljer jag att lämna över den slutliga domen i Guds händer och lita på att Gud har kontrollen över Sitt folk, även i tider av andlig oro.

Min personliga uppfattning är att vi lever i en tid som manar till bön och tårar och att det inte riktigt är läge för nya falla-i-golvet-väckelser och välklädda predikanter. Men trots detta blir min uppmaning, samma som Paulus, till Guds folk;

Vaka och bed. Pröva allt och behåll det goda.

För Aletheia Blogg & Tankesmedja

MyTwoCents/Daniel F orslund

=>
20

Ämne: Ledarskap, Livets Ord/Trosrörelsen, OPINION & DEBATT, TRADITION & TEOLOGI

Nyckelord: , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?