Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Knutby och profetia

Så har Uppdrag granskning på SVT lagt ut ytterligare 6 delar av en granskning kring filadelfiaförsamlingen i Knutby. Det verkar vara en ständig följetong att mer och mer detaljer kommer fram. Inte minst efter senaste rättegången då flera ledande personer stod åtalade. Som förut blev det tungt i hjärtat att se och lyssna på vittnesbörden från de människor som var del i denna församling. Ingen granskning kan ju vara perfekt men vittnesbörden talar för sig själv och ger en helhetsbild av församlingen och dess ledarskap.

En sak som är påfallande när man lyssnar på vittnesbörden är hur de i församlingsmiljön mötts av tvärsäkerhet om vad Gud sagt och vad Gud ska göra. Att Gud vill leda sin församling har varit en kristen uppfattning sen församlingens och kyrkans begynnelse under apostlarnas dagar för ca 2000 år sedan. Men hur Guds vilja ska tolkas och hur Guds namn använts det har det genom åren sannerligen funnits olika uppfattningar om.

Min pingströrelseuppväxt präglades -vad jag kan minnas- aldrig av bestämdhet eller självklarheter om Guds vilja i detaljer vad gäller det kristna vardagslivet. Den kristna tron, grundad på Jesu död och uppståndelse och bibelns vittnesbörd hölls högt. Men i det kristna tillämpandet av tron så handlade det i mångt och mycket om en stilla förtröstan på att Gud (Jesus) hjälper och bär genom vardagslivet. Tvärsäkerheten, om vad Gud ska göra och inte, den mötte jag först genom trosrörelsen i Sverige. Det var på ett sätt som ung att få möta en mer bestämdhet befriande. Som ung är det ju också omvittnad så att man har en tendens att se saker mer svart eller vitt, sedan ger livet erfarenheter som också ger perspektiv. För mig var mötet med trosrörelsen vitaliserande. Det fanns en stark vilja att tillämpa vad bibeln talade om. Att kunna be för sjuka, att uppleva profetiska tilltal och så vidare. Men jag hade samtidigt min pingströrelsebakgrund som också kunde balansera budskapet. Men jag har även fått gå igenom processer av ombalansering, och det är väl inget konstigt i sig. Man mognar, blir äldre. Det som många gånger uttrycktes som självklarheter och som ingav förhoppningar om stora förändringar, kanske senare i livet inte alls uppfylldes. Här tror jag en del senare i livet brottas med besvikelser om att det inte blev som man trott eller hoppats, fastän man också fått ”profetiska tilltal”.

Vad gäller vad Gud ska göra och inte göra, tror jag det är viktigt att alltid ge Gud det yttersta mandatet. Ingen kan säga eller befalla vad Gud ska göra eller inte göra och så att säga ta det yttersta mandatet från Gud. I den kristna tron, är Herren som vi säger om Gud, en allsmäktig Gud och existerar som en treenig Gud, där vi tror på Fadern, Sonen (Jesus) och den helige Ande. Det betyder att Herren själv har all makt och ingen annan.

Jag tycker pastor Staffan Hellström i sin bok ”Vad skulle du göra om du inte var rädd” uttrycker det bra och sammanfattande (s.22):

Kan Gud hela mig? Ja!, Vill Gud hela mig? Ja! Måste Gud hela mig? Nej!

Hellström som själv har en svår sjukdom ger därmed det yttersta mandatet till Herren. Men det betyder inte att han inte tror eller inte ber eller inte har förhoppningar om ett helande! Jag tror på en medelväg i uppfattning. Visst kan tron vara levande och proklamerande, men den är också en förtröstan. Jag upplever att trosrörelsen, åtminstone i Sverige också har ombalanserat sig mer. Från att ha haft en stor betoning på trosproklamation, har det också landat in i förtröstan. Att tron också är en vilsam tillförsikt. Det är min teologiska uppfattning och tro att Gud kan vi som människor inte tvinga, Gud äger och har det yttersta mandatet för allt skapat. Gud är ensam allsmäktig.

I Uppdrag granskning ”Knutby” avsnitt 1 och 19:41 minuter in i avsnittet säger Åsa Waldau från en inspelning, förmodligen från ett möte, följande: ”Jag är profet, jag profeterar det han befaller mig att göra. Jag vet exakt att det är han. Jag tvivlar inte. Jag lovar, jag skulle kunna dö, så säker är jag på att det är han”. Det här citatet säger en hel del och är värt att kommentera.

Återigen förmedlas en tvärsäkerhet. Det finns och ges inget utrymme för tvivel. Det handlar inte om grundläggande doktriner hon talar om, utan om vad Gud påstås säga här och nu och att Åsa är ett redskap för detta. Eftersom Åsa är i ett ledarskap och uttrycker om sig själv att ha ett mandat som profet och uttrycker vidare om tvärsäkerheten så innebär det att det lämnas inget mentalt utrymme för den som lyssnar, och i synnerhet inte om man är del av samma församling. För den som tror på de andliga nådegåvorna, vilket jag själv gör och som nämns i 1 Kor. 12:8- så finns några saker att tänka på.

Gud leder primärt genom bibeln. Det är vad vi som kristna i första hand har att förhålla oss till. Bibeln tror vi har och äger en gudomlig auktoritet. Många kristna, som vi säger karismatiska kristna tror också på de andliga nådegåvorna. Det betyder att vi tror att Gud kan uppenbara för oss även i vår tid och vi kan få ”tilltal” som man säger. Men det ska inte säga emot bibelns auktoritet. Inte heller kommer tilltalet att kunna jämställas som ett gudomligt Ord med samma auktoritet som bibelns nedskrivna ord. När någon upplever att Gud talar ”låter det komma till vårt sinne” så är det brukligt att man säger ”Jag upplever att Gud säger”. Detta ligger också i harmoni med hur de tidiga kristna efter Ny testamentlig tid uttryckte det eller hur bibeln själv uttrycker det. Man kunde säga ”Så säger den helige Ande” och det uttrycket och samma grekiska ord används även i Apg 21:11 när profeten Agabus säger vad som händer om Paulus far upp till Jerusalem. Även tidigare så varnas Paulus genom människor av den helige Ande att INTE fara till Jerusalem (Apg 21:4).

Det finns säkert flera sätt att tolka detta på. Wayne Grudem resonerar i sin bok om systematisk teologi, att detta är ett exempel på att männniskor kan uppfatta saker sägas från den helige Ande men att allt ändå ska prövas. Kan det vara så att Paulus prövade detta profetiska ord och trots uppmaningen så valde han att göra tvärtom. Men hade han gjort det om det ägt gudomlig auktoritet såsom det nedtecknade ordet? Det profetiska tilltalet kunde helt enkelt inte jämställas med det nedtecknade Guds Ordet. (Då GT)

Detta är en intressant teori från Grudem, men det skulle kunna förklara också varför Ignatius efter Nytestamentlig tid använder samma uttryck från bibeln ”Så säger den helige Ande” och då är det grova tolkningar och parafraserande som sker av Ignatius. Sålunda om man använder uttrycket ”Så säger den helige Ande” så kan det likväl menas ”Den helige Ande säger ungefär såhär”. Man kan alltså inte från bibeln tala om att Gud har en generell vilja och sen en specifik vilja som alltid och tydligt framkommer för den kristne i vardagslivet genom tilltal. Därmed inte sagt att de karismatiska gåvorna inte fungerar, eller att de inte kan upplevas som specifika in i mitt liv just nu. Men vi kan inte bygga vårt kristna liv på att det specifika alltid sker. Vi bygger på Guds ord nedtecknat och som gudomligt givet i auktoritet. Men bibeln har ytterligare ”rågångar” som skydd och påminnelser för den kristne.

1 Kor 13:9 ” Vi förstår till en del och profeterar till en del”.

Här påminns vi om det ofullkomliga. I mötet med det gudomliga, som är fullkomligt så är människan ändå ofullkomlig både i förståelsen och i profeterandet.

1 Thess 5:19 ”Släck inte Anden. Förakta inte profetior. Men pröva allt behåll det goda”.

Det här bibelordet säger en hel del. Vi kan motverka men vi kan också medverka med den helige Ande. Vi kan användas i de karismatiska gåvorna! Vi ska inte heller förakta eller förringa profetior. Vi vill alltså att det ska profeteras. Men vi ska PRÖVA ALLT och behålla det goda. Om nu den kristne kunde tala profetisk med samma auktoritet som det nedskrivna bibliska ordet, och dessutom ”kunde dö” för att det skulle vara rätt. Varför uppmanas vi då att pröva allt och behålla det goda? Uppmaningen visar med tydlighet att det kan profeteras men det kanske inte alltid blir så rätt eller så bra heller. Därmed inte sagt att vi ska sluta profetera. Men vi ska PRÖVA budskapet.

Att profetera innebär att något spontant från Herren kan komma till vårt sinne om vi fungerar i den andliga nådegåvan. Men budskapet kan vara uppblandat med vårt eget önsketänkande, vår egen vilja och därmed ha brister. Kan vi fortfarande vara frimodiga i profeterandet? Klarar vi av att ha balansgång som karismatiska kristna? Jag tror vi kan det.

En annan missuppfattning som jag ibland stöter på gäller profetens roll och auktoritet. Här blandas ibland den Ny testamentliga profetens roll ihop med den gammeltestamentliga profetens roll. Häri finns en stor skillnad. Det profeten i Gamla testamentet sa och som sedan nedtecknades var Guds Ord och äger en gudomlig auktoritet (det nedtecknade). Som vi tidigare sett och resonerat kring, kan detta inte sägas om en profet i Ny testamentlig tid. En profet i vår tid kan alltså inte göra anspråk på att vara ofelbar eller förmedla med gudomlig auktoritet som kan jämställas med bibeln. Däremot kan det ändoch sägas vara ”spontant getts genom vårt sinne” av Gud men budskapet ska alltid prövas. Det är även intressant att notera att i Nya testamentet är det apostlarna som ges mandatet att låta nedteckna Guds ord som ges gudomlig akutoritet. Profetens roll nämns inte i samband med detta.

Vem är då profet i Nytestamentlig tid? Är det ett speciellt ämbete? Stanley M Horton som var lärare på Assemblies of God i USA menar i sin bok ”What the bible says about the Holy Spirit” att den som profeterar, alltså används i den nådegåvan, helt enkelt är en profet. Han gör alltså inte profeten i sig exklusiv i ett särskilt ämbete utan ser snarare till funktionen. Det är ett av sätten att se på det. Det ligger också i gängse uppfattning inom pingströrelsen att man inte själv utger sig för att vara profet. Det är helt enkelt något som församlingen och det andliga ledarskapet bekräftar. Det behöver dock inte betyda att man tituleras profet ungefär som en pastor tituleras pastor. Även pastors titeln har historiskt genom frikyrkans framväxt i Sverige varit nedtonad. Likaså de påhittade högre ämbetena som biskop över pastorer har inte funnits inom frikyrkorörelsen. Inom trosrörelsen har däremot de fem tjänstegåvorna gjorts mer framträdande och mer exklusiva. På ett sätt är det mer nedtonade intressant. I en dokumentär på SVT om Martin Luther, reformatorn så kommenterade en finsk biskop ett påstående om att Luther var ute efter makt med att säga att ”makt korrumperar alltid”. Det har jag tänkt mycket på. Kanske vi skulle tjäna på att gå mot det mer nedtonade igen inom frikyrkligheten och inte följa de historiska kyrkorgrenarna med sina titlar. Kan det månne motverka korruption?

Låt mig till sist avsluta med att citera Donald Gee som var aktiv i den internationella pingströrelsen. ”Many of our errors where spiritual gifts are concerned arise when we want the extraordinary and exceptional to be made the frequent and habitual. Let all who develop excessive desire for ”messages” through the gifts take warning from the wreckage of past generations as well as of contemporaries …The Holy Scriptures are a lamp unto our feet and a light unto our path”.

Jonas Rosendahl

=>
20

Ämne: OPINION & DEBATT

Nyckelord: , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?